Boston Marathon. När man håller på med det som jag gör, då är det i Boston man ska vara.
Det här var mitt tredje Boston Marathon och den här gången var målet att gå ut lugnt, springa med kontroll och känna mig stark hela vägen.
Banan i Boston är lite speciell med tanke på att det är en A till B-bana. Dvs start och mål ligger inte i närheten av varandra.
Man tar de amerikanska skolbussarna som loppets arrangör, BAA tillhandahåller och åker från målet i centrala Boston ut till starten i Hopkinton. Bussresan tar ganska lång tid och varje gång har jag slagits av tanken ”Ska jag springa hela den här vägen tillbaka!”
När väl starten går så börjar banan med några kilometer utförsbacke. Här är det lätt att lockas av en race plan där man drar på i början för att ”banka” tid. Dvs springa snabbt i början för att ha tid tillgodo på sin måltid, mot slutet av loppet. Det har jag provat. Förra året gick jag ut hårt för att sedan nästan ”vägga” i backarna i Newton. Det ville jag undvika i år och jag gick därför ut väldigt lugnt den här gången.
Efter de första kilometrarnas nedförslöpning planar banprofilen ut och jag hittade ganska snabbt in i min tänkta fart runt 4:40 min/km. Det tempot lyckades jag klocka in bra under de kommande milen. Split vid halvmaran på 1:38.
Ungefär halvvägs springer man förbi Wellesley College och The Scream Tunnel. En knapp kilometer förbi flickskolan där traditionen är att studenterna skriker oavbrutet på löparna och delar ut high five, pussar och kramar (om man skulle ta sig tid att stanna). Det gjorde inte jag men jag fick väldigt br apepp och sprang min snabbaste kilometer på hela loppet här.
Vid ca 25 kilometer kommer en relativt brant utförsbacke och sedan börjar backarna. De som gör Boston till vad det är. Fyra backar som kulminerar med Heartbreak Hill vid 34 kilometer. Som jag skrev innan hade jag det riktigt tufft i backarna förra året. Då hade jag gått ut hårt plus att det var ca 25 grader varmt och en riktig sommardag. I år var det 10-11 grader, mulet och lagom till att jag kom fram till backarna i Newton kom det en rejäl regnskur. Ett väder som passar mig bra och jag hade hela tiden planerat att ta det lugnt i backarna, jogga på uppför utan att dra på mig mjölksyra och hålla en lugn och fin ansträngningsnivå uppför. En utmaning så god som någon när man har 30 km löpning i benen.
Jag lyckades fortsätta att hålla mig till planen och vid toppen på Heartbreak Hill kunde jag känna att nu är det nerför och dags att driva på lite igen.
Klockan visade att om jag lyckas hålla bra fart så kunde jag ta mig i mål på en tid under 3:20 och sista halvmilen sprang jag om många tröttnande löpare.
Med den klassiska avslutningen: ”Right on Hereford Sreet, Left on Boylston Street” så hade jag krafter kvar att njuta av målgången.
Tiden i mål blev 3:19:25, vilket är min snabbaste mara sedan Chicago 2015. Det var överraskande och om inte tidskraven blir alltför mycket tuffare inför nästa år så är det en Boston Qualifier för 2024.
Energiplan
Ett dygn innan start: Maurten Drink Mix 320 + Maurten Solid 225
En timma innan start: Maurten Drink Mix 160 + Maurten Sold 225
Vid start: Maurten Gel 100
Under loppet: en eller ett par munnar vatten vid varje station (varje mile) + Maurten Gel 100/Gel 100 Caf var 4:e mile (6,5 km). 3 medhavda + en vid varje officiell Maurtenstation längs loppet.
Efter målgång: Maurten Solid 225
Utrustning
Linne: Tracksmith BQ23
Shorts: Tracksmith Boston
Strumpor: Feetures!
Skor: Nike Vaporfly Next% 2
