Bank of America Chicago Marathon
Idag var jag i god tid till starten och hamnade precis bakom elitfältet. Det var inspirerande att stå så nära världseliten och när starten gick fick jag bra känsla och körde på hårt direkt.
Starten av Bank of America Chicago Marathon
Såklart var många runt mig snabbare men ska man någon gång klara sub 3:00 så måste man ge det ett försök.
Jag gjorde halvmaran på 1:29 men strax efter kände jag att benen började krokna och redan efter 28 km kom krampen i baksida lår som en blixt från klar himmel. Jag antar att jag får skylla på den frånvaro av träning i allmänhet och långpass i synnerhet som jag tvingats till på grund av en krånglande hälsporre.
Det var bara att slå av på farten och försöka hitta ett tempo som fungerade. Till slut fick jag gräva riktigt hårt för att klara mitt andrahandsmål. Att gå under 3:20 och därmed klara kvaltiden till Boston 2017 med mer än fem minuter så att jag hamnar i den potten istället för den sista där det är lite mer osäkert om man kommer med.
Det var först efter jag hade gått i mål som jag insåg det ironiska med att samtidigt som jag håller på med bland det jobbigaste jag gjort så gör jag det för att få chans att göra det igen.
Loppet i Chicago skulle jag vilja jämföra med ungefär som Berlin fast i USA.
Platt och breda gator och med den hängivna amerikanska publiken.
Det var mycket ”GO” – ” You can do it” – ”GO Sweden” hela vägen.
Efter att ha gjort tre stora marathon inser jag att det är svårt att göra dom riktigt bra tiderna i dessa lopp.
Enligt mig beror det på flera aspekter:
En lång resa
Stor tidsomställning (ibland) som gör att i alla fall jag har svårt att sova ordentligt.
Man kan inte äta helt som man vill.
Man vill ofta passa på att se staden, vilket innebär ovanligt mycket promenader och lite slitna ben.
Det man får inrikta sig på istället är upplevelsen. Enligt mig är den svårslagen och jag blev riktigt känslosam vid målgången idag.
Så även om jag är trött nu och kommer att ge mig lite välbehövlig vila så är jag snart på’t igen.
Kör hårt!
