En inställd mara blev ändå en mara
Den här lopprapporten kommer inte att bli som jag på förhand hade tänkt mig.
Jag hade tänkt skriva om hur kallt det var att vänta ute på Staten Island innan starten, hur häftig känsla det var att springa över Verzzanobron, de olika intrycken man fick genom att springa genom de olika kvarteren i Brooklyn och Queens, den enorma kicken jag fick drygt halvvägs in i loppet när jag sprang in på 1:a avenyn på Manhattan och hur benen började bli trötta när jag var längst norrut på banan i Bronx, hur de små backarna i Central Park höll på att knäcka mig men hur jag lyckades kämpa mig ända in i mål på en tid som jag var nöjd med. Det var alltså vad jag hade trott och hoppats att jag skulle kunna skriva efter resan till USA men så blir det inte.
En vecka innan loppet drog orkanen Sandy in över den amerikanska östkusten och orsakade översvämningar och strömavbrott i stora delar av New York och det var ovisst in i det sista om vi överhuvudtaget skulle kunna komma iväg hemifrån men dagen innan vår planerade avresa så öppnade flygtrafiken som vanligt. Vad gällde loppet så hävdade både arrangörerna, New York Road Runners och staden New York med borgmästare Michael Bloomberg i spetsen att områdena längs banan klarat sig bra och att loppet skulle bli av. Men med mindre än två dygn kvar till start, när i princip alla tillresta löpare, både utlänningar och amerikaner, kommit till stan, så gjorde man en helomvändning och ställde in loppet. Orsakerna uppgavs vara dels att man inte skulle låta loppet utnyttja resurser (polis, elaggregat mm) när befolkningen i staden var i nöd och dels att man befarade att uppretade New York-bor kunde utgöra ett hot mot löparna. Det här sena beslutet utlöste en enorm besvikelse och frustration bland alla förväntansfulla löpare som lagt ner år av träning och mycket pengar på dyra startavgifter. De flesta löpare var överens om att om loppet hade ställts in omgående efter orkanen så hade man haft förståelse och respekterat ett sådant beslut men att först säga att loppet blir av och locka dit alla löpare och supportrar för att sedan i sista stund ändra sig, var fel beslut.
Omgående efter att beslutet blivit offentligt började flera rörelser ta fart på Facebook och Twitter som gick ut på att man skulle samlas i Centrl Park och springa ändå. Ett par svenskar drog igång New York Aid Marathon som framförallt riktade sig till löpare från Sverige och Norge. Starten gick kl 07.00 och ett hundratal löpare deltog och sprang ett eller flera varv på den 9704 m långa varvbanan inne i Central Park. Själv sprang jag ett varv. På den något skakiga filmen nedan ses tätgruppen med Springtimeresenärer, bl.a. Anders Szalkai och Jonas Buud.
Kl 09.00 startade den stora massan som samlats under #runanyway vid målgången och rundbanan inne i parken blev snabbt ett enda myller av glada löpare som skapade en stor löparfest. Jag deltog endast som åskådare och gick sedan på sightseeing och shopping på stan med familjen.
På måndagsmorgonen var jag tillbaka i parken för en morgonjogg runt vattenreservoaren, en runda på totalt ca 7 km, på väg hem kände jag att mina ben kändes väldigt bra och inställda på att springa långt. Så efter en inbokad bussutflykt var jag tillbaka i parken vid halvsex-tiden med GPS-klockan på armen, en vattenflaska i handen och en PowerBar Harvest i fickan med ambitionen att springa minst tre varv. Ganska snart bestämde jag mig för att försöka köra hela 42,2 km. Första halvan gick lätt och avverkades på knappt 1,45 men ganska snart under tredje varvet kände jag hur energin började ta slut och eftersom jag inte hade med någon snabb påfyllning var det svårt att hålla uppe farten. Efter tre varv övervägde jag att gå ned på en kortare varvbana på ca 2,5 km i den södra delen av parken som är lite flackare och med lite mer löpare men för att inte ge mig själv chansen att ge upp så styrde jag ut på ett fjärde långt varv. Nu var jag rejält trött och eftersom jag saknade publik, officiell tidtagning och energistationer tillät jag mig att gå bitvis.
Efter fyra varv, drygt 39 km, bytte jag löpriktning in på den lilla slingan och fick därmed avsluta med en spurt uppför backen mot Tavern On The Green, den ordinarie målplatsen. Väl där var jag inte uppe i den fulla sträckan utan jag fick fortsätta en liten bit till och i höjd med Strawberry Field kunde stoppa klockan på 3.51 efter 42,2 km. 
Trött och frusen men nöjd kunde jag gå hem till hotellet efter en annorlunda variant av New York Marathon som jag garanterat inte kommer att uppleva igen.
