Foto: KIA Fjällmaraton

Nu är jag officiellt en ultralöpare.

Nu har jag tagit mina första UTMB-poäng.

Nu har jag sprungit ett fjällmaraton – Allt i samma lopp.

Efter tjugo år som asfaltsnötare kände jag för något år sedan att jag behövde en nytändning för min löpning. Inte för att vägloppen i sig inte lockar, dom är fortfarande kul men framför allt i träningspassen behövde jag lägga in lite nytt för att motivera mig att komma ut var och varannan dag och känna löparglädje.

Så efter att under flera år uppskattat att springa helgens långpass i gråa och tomma industriområden återuppväckte jag bonnpajken inom mig och gav mig ut på skogsvägarna. Jag bor ju trots allt mitt ute på landet.

Efter ett par kortare traillopp anmälde jag mig till ett av de mest prestigefyllda trailloppen i Sverige – Kia Fjällmaraton i Årefjällen. 43 km med 2100 positiva höjdmeter.

Inför loppet har jag jagat alla backar inom löpavstånd hemifrån och tryckt på bra både uppför och nedför. Mycket väl medveten om att det på inga vägar kan liknas med fjäll så tyckte jag mig ändå vara någorlunda förberedd på backarna. Det jag inte var lika förberedd på var att det var så teknisk löpning under stora delar av loppet och regnet dagarna innan loppet i kombination med flera lopp på samma leder medförde decimeterdjup gegga att glida fram i.

Helt klart en utmaning!

Det hela börjar på kolstybben i Vålådalen där Gunder Hägg tydligen sprungit varv efter varv när han tränade som mest. Sedan bär det ”lite pinsamt” som speakern sade, iväg på någon kilometer asfalt innan det den första uppförsbacken drar igång på allvar upp mot den högsta toppen på Ottfjället. Väl över toppen blir jag smärtsamt medveten om att den utförslöpning som jag anser mig själv vara någorlunda bra på hemifrån inte alls förslår i fjällmiljö.
Här gäller det att våga släppa allt utför längs spåret som mer liknar en bäck än en stig. Jag glider över klipphällar och skrapar upp ett finger så att blodet rinner. Det är bara att fiska upp och dra på vantarna ur löparvästen under en sällsynt parti där man kan släppa fokus från marken under någon enstaka sekund. Jag gör en mental notering om att köra en del träningspass i ån hemma hädanefter.

De lättlöpta spängerna blir välkomna avbrott för både ben och hjärna där jag kan rulla på lite lättare i löpningen.

Första bemannade kontrollen i Nordbottnen

Efter dryga 15 km kommer den första vätskekontrollen i Nordbottnen med kanelbullar och sportdryck från Umara. Därefter kommer kontrollerna tätare och halvvägs upp till toppen av fjäll nummer två, Hållfjället serveras det grönsakssoppa och charkuterier från Undersåkers Charkuterifabrik. Jag har redan innan start bestämt mig för att inte jaga sekunder till varje pris utan ta mig tid att stanna upp och försöka ta in stämningen och utsikten och uppleva loppet. Det är lättare sagt än gjort när tävlingsklockan tickar men vid kontrollerna pratar jag lite med funktionärerna som gör ett fantastiskt jobb och jag tar mig tid att få i mig både mat och dryck.

Någonstans omkring Hållfjället och Ottsjö by börjar man märka att underlaget blir än geggigare och att det bitvis är riktigt svårsprunget på grund av all lera. Efter ett tag inser jag anledningen: Loppet delar nu stigar med Salomon 27K till att börja med och ju närmare mål vi kommer ju fler loppnamn står det på banmarkeringarna längs vägen. Det här är egentligen det enda negativa jag har att säga om arrangemanget – man har helt enkelt klämt in för många lopp på samma stigar och bitvis är stigarna helt upplösta och ersatta av dy.

Efter 28 km när jag kommer till vätskestationen i Ottsjö börjar jag få känning av kramp på insidan av låren. Sista biten upp till vätskedepån är en brant gräsbacke och här är vi flera löpare som blir stående och försöker stretcha samtidigt som vi strävar upp mot toppen. Här finns även en strategiskt placerad massagestation men eftersom det är kö så skippar jag den och tar mig vidare. Efter Ottsjö följer en sträcka som höjdmässigt är relativt lättlöpt men här är också underlaget som allra sämst så det är svårt att hålla uppe tempot för att ta in lite tid. Innan start hade jag viss förhoppning om att klara medaljtiden på 5:30 men inser här att det kommer bli omöjligt.

Vägen över den sista fjälltoppen, Välliste är fin och luften är klar och här hänförs jag av utsikten. Även om stigningen är brant känner jag mig pigg och fräsch i huvudet även om benen känner av dagen. Efter toppen av Välliste väntar 4 km av riktigt tuff utförslöpning. När jag försöker öka farten kommer krampen direkt och jag kan inte rulla på som jag önskat. Samtidigt i de mest tekniska partierna så är låren så stumma att jag är oerhört osmidig och det går långsamt.

Foto: KIA Fjällmaraton

När familjen möter mig och hejar på med några hundra meter kvar till mål är det med en stor lättnad som jag kan driva på den sista biten in till mål och hålla undan för Malin Ewerlöf som springer i DUO-klassen.

Tiden i mål blev 6 timmar och 15 minuter vilket är nära en timma mer än vad jag hade siktat på men är ändå väldigt nöjd med att ha genomfört. Jag var ju innan loppet helt oerfaren av löpning i fjällmiljö och jag fick en heldag ute i fantastisk miljö.

Det var förhoppningsvis inte sista gången jag sprang i fjällen men nästa gång kan det lika gärna bli upplevelselöpning på egen hand som att jag springer något av alla de fjällmaror som numera finns att välja på.

Under loppet använde jag bl.a. följande utrustning:

Följ Joggingskor.nu på Facebook, YouTube eller Instagram för att få uppdateringar om nya inlägg och tester.