Igår kom jag hem från jobbet i lagom tid för att se den sista, spännande milen i den direktsända online-sändningen från Boston Marathon. När eliten hade gått hade min fru lagat en god middag och gått ut i trädgården med barnen för att leka och göra vårfint. Jag åt maten och tog sedan på mig löparkläderna och stack ut på en milrunda och under passet började jag på allvar fundera på att försöka göra en BQ (klara kvaltiden till Boston Marathon) under de närmsta åren.

Efter att jag duschat, läste jag och min 8-årige son ett kapitel ur äventyrsboken vi håller på med för tillfället och sade godnatt. Sedan satte jag mig vid datorn för att skriva ett kort blogginlägg om resultatet i Boston Marathon. Medan jag satt och chattade med några andra löparskonördar på Facebook om vilka skor vinnarna i loppet hade sprungit i och just kommit fram till att både dam- och herrsegraren hade haft Nike Zoom Streak 3 på fötterna så började jag se inlägg i flödet om att det skett explosioner vid mållinjen. Bloggandet kom naturligtvis av sig och jag fastnade framför ett par olika nyhetskanaler på webben innan jag slog på CNN på TV:n och följde utvecklingen där under någon timma innan jag gick och lade mig.

När jag vaknade i morse kollade jag nyheterna direkt och fick reda på att det var tre döda varav ett barn. Som förälder blir man alltid illa berörd när oskyldiga barn råkar illa ut men när jag lite senare läste att det var en 8-årig pojke som omkommit och hans lillasyster och mamma båda skadats medan dom stod och hejade på pappan som sprang loppet var det som ett hårt slag i magen. Det passade alltför bra in på mig och min livssituation. Jag var i New York i höstas för att springa New York Marathon och med mig hade jag min familj som skulle heja på mig längs banan. Nu blev ju det loppet inställt men vi fick ändå en fantastisk resa.

Jag kan leva mig in i paniken som pappan till 8-åringen måste känt vid attacken och den ångest han måste leva med just nu och jag tar den här terrorattacken personligt. Har man löpningen som passion så lägger man mycket tid på den. Även vi som är måttliga motionärer kan spendera 7-10 timmar i veckan under ett halvårs tid med förberedelserna inför ett marathonlopp och att man sedan kan ha lyckan att få med sig sin familj att dela glädjen med när man genomför sitt mål är en otrolig ynnest.

Nu vet jag, och säkert många med mig varken ut eller in: Fortsätta springa stora lopp? Ja, säkerligen. Ha med min familj när jag genomför mina personliga drömmar? Jag vet i dagsläget inte om jag vågar…

En sak är i alla fall säker:

Till dig, Bill Richards och ni andra som förlorat era anhöriga när dom visade er sin kärlek och stöd genom att heja fram er i Boston – om jag någon gång springer i mål i Boston Marathon önskar jag att din son Michael och de andra offren är avbildade på medaljen.

Det vore en ära!

 

 

Resultat i 2013 års Boston Marathon.

Herrar:

  1. Lelisa Desisa, Etiopien – 2.10.22 – Nike
  2. Micah Kogo, Kenya – 2.10.27 – Nike
  3. Gebre Gebremariam, Etiopien – 2.10.28 – Adidas
  4. Jason Hartmann, USA – 2.12.12
  5. Wesley Korir, Kenya – 2.12.30 – Nike
Rita Jeptoo i Nike Streak Foto: BU News Interactive

Rita Jeptoo i Nike Streak
Foto: BU News Interactive 

 

 

Damer:

  1. Rita Jeptoo, Kenya – 2.26.25 – Nike
  2. Meseret Hailu, Etiopien – 2.26.58
  3. Sharon Cherop, Kenya – 2.27.01
  4. Shalene Flanagen, USA – 2.27.08 – Nike
  5. Tirfi Tsegaye, Etiopien – 2.28.09