Skotesten som kunde fått ett snabbt och smärtsamt slut.
Som jag har skrivit (mycket) om tidigare så reste jag med Springtime Travel till New York i höstas för att springa ING New York City Marathon. Tyvärr blev, som de flesta vet, loppet inställt på grund av orkanen Sandy som lamslog stora delar av staden och researrangören fick ett stort antal besvikna resenärer att försöka muntra upp. Som ett steg i den processen erbjöd Springtime ihop med Asics alla löpare ett par nya skor. Man kunde välja mellan Gel-Kayano, Gel-Nimbus och Gel-DS Trainer. Eftersom jag under det gångna året sprungit samtliga lopp, bl.a. två marathon i Gel-DS Trainer 17 och var mycket nöjd med dom var valet inte svårt – Gel-DS Trainer 18.
Efter någon månad dök skorna upp med posten i månadsskiftet januari/februari och det första intrycket var att dom var snygga i sina starka färger men också att det var stor skillnad på skon jämfört med föregående årsmodell.
Förutom att den lösa hälkappan från 17 var borttagen och att delar av materialet i ovandelen var utbytt från Asics klassiska nätliknande material mot flexfilm som håller ihop skons ovandel så var det även något lite mer odefinierbart. Den såg längre och smalare ut.
Jag tänkte inte så mycket mer på det utan packade ner skorna på den weekend trip som jag hade inplanerad. Väl framme på resmålet var jag sugen på att ge mig ut på en testrunda och jag såg ut en slinga, som jag bedömde till ca 1 mil med hjälp av Google Maps.
Rundan visade sig vara 18 km och det var betydligt längre än vad jag tänkt mig eftersom jag just hade tillfrisknat efter influensan men vad som än värre var – båda mina lilltår hade helt förvandlats till stora blåsor. Resten av helgen tog jag mig fram dubbelhaltande med värkande fötter och de närmsta veckorna var det endast mina Skechers GoRun som inte tryckte ihop mina omplåstrade tår…
Vad hade gått fel?
Först – 18 km som första runda i ett par helt nya skor är lite väl dumdristigt men framförallt – skorna måste vara smalare.
Dags att titta närmare:
Yttersulorna – lika stora. Skillnaden i ytterslan är att den så kallade Guidence Line numera går längs hela foten, även under hälen.
Innersulorna – exakt den samma men här kom jag på någonting – de senaste fem åren har jag sprungit med ortopediska inlägg som stöd för min hälsporre (Plantar Farcitis) och även om jag har börjat fasa ut dom för att istället bygga upp styrkan i fötterna igen så använde jag dom på min premiärrunda. Även om inläggen är tunna så fyller dom upp skon på ett annat sätt än originalinläggen. Nu insåg jag att, det som nu i efterhand varit tydligt hela tiden, ovandelen av skon är tightare. Jag letade fram ett måttband och mätte och mycket riktigt – det skiljer ca 1 cm i omkretsen på ovandelen. Bilderna nedan visar det tydligt.
Efter detta var jag tvungen att låta mina fötter läka genom att förbruka ett par paket Compeed springa i bredare skor och jag lät därmed mina DS-Trainer 18 stå oanvända i drygt en månad innan jag vågade mig på ett pass i dom igen. Denna gång utan mina specialinlägg.
Vilken skillnad!
Jag märkte omgående att skorna kanske trots allt var vad jag hade hoppats på. Skorna är mjuka och följsamma i ovandelen samtidigt som dom är fasta och ger bra respons ifrån sulan. Jag har nu sprungit drygt 100 km i skorna varav två långpass på upp till 25 km och jag har beslutat mig för att använda dom på Göteborgsvarvet om två veckor. Dessutom är dom kandidater till att bli skönt insprungna till Berlin Marathon till hösten.
Vill du själv prova ett par så hittar du bästa pris hos Wiggle eller Zalando. Vill du hellre handla mot faktura och med svensk kundservice så rekommenderar jag Runforest, är du osäker på din storlek eller vill ha personlig rådgivning så är Stadium ett bra alternativ.
0 kommentarer
4 pingbacks