Boston Marathon – världens äldsta, årliga marathonlopp och äntligen dags att springa!

Jag börjar dagen med att möta The Running Swede i hotellobbyn för promenad och T-bana till målområdet där bussarna ut till starten avgår. Innan loppet var jag lite fundersam på hur logistiken skulle fungera med att bussa ut 30 000 löpare till starten men det hela flöt på väldigt bra och ca en timma efter vi kom till bussarna var vi på plats i Hopkinton. Under resan ut passeras bland annat New Balances nya huvudkontor och jag hann flera gånger tänka: [quote]Vad länge bussen åker – vi ska ju springa tillbaka också![/quote]

This is Boston – New Balance

På plats i Hopkinton var det gott om tid att ladda det sista inför starten och studera vilka skor deltagarna hade valt att springa i. Det som slog mig var att en av de absolut vanligaste modellerna var Hoka One One Clifton 3. En bra sko att träna i (jag har en recension på gång) men lite överraskande att så många väljer den när det är dags för lopp. Själv hade jag valt ett säkert kort med Adidas Adios Boost.

Dagen innan loppet kom en värmebölja uppblåsande från Florida och den officiella temperaturen var ca 22 grader men med en klarblå himmel och medvind så var det bara att ställa in sig på en riktigt varm dag på gatorna på väg in mot Boston.

Jag hade redan dagen innan loppet bestämt mig för att inte pressa absolut max från start utan gå ut lite lugnare för att få en fin upplevelse av loppet och förhoppningsvis ha lite krafter kvar i benen till de sista 8 km in mot mål efter loppets sista uppförsbacke, Heartbreak Hill.

Första vätskekontrollen är efter 2 miles och redan där tömde jag den första muggen vatten över huvudet och sedan sprang jag mer eller mindre genomblöt resten av loppet. Jag drack vid alla vätskekontroller som är placerade vid varje mile-markering.

Boston Marathon är känt för sin hängivna publik. I och med att loppet avgörs på Patriots Day som är en helgdag i New England är de flesta lediga och de som bor längs banan har dukat upp till barbequeparty i trädgårdarna. Att springa loppet på 42 km med en publik som ropar, hejar och pushar oavbrutet är en fantastisk upplevelse. Jag sprang i ett Sverigelinne och hörde många Go Sweden och Heja Sverige längs vägen. Det hela når sin kulmen vid 20 km då man passerar The Scream Tunnel vid Wellesley College.

Efter en lugn start kom jag snart in i ett bra tempo där jag höll ett tempo mellan 4:35 – 4:40 min/km fram till backarna som kommer efter ca 25 km. Väl inne i backarna sjönk tempot något men jag kunde passera många löpare som gick eller sprang väldigt långsamt. Att passera toppen på Heartbreak Hill var en skön känsla men alla backarna hade tagit ut sin rätt på låren. Att försöka rulla på lätt och fint ner mot mål kunde jag glömma. Sista biten in i stan var en kamp för att hålla uppe tempot under 5 min/km.

Boston Marathon Finisher

Målgången – 600 meter på Boylston Street med en hängiven publik vars hejarop förstärks av höghusen längs båda sidor. Målbanderollen i blickfånget och kraft i kroppen att trycka på i en skön spurt är en av de bästa löparupplevelser jag haft!

Följ Joggingskor.nu på Facebook, YouTube eller Instagram för att få uppdateringar om nya inlägg och tester.