Som jag har skrivit om i ett par tidigare inlägg här på bloggen har jag drabbats av Plantar Fasciitis. Som jag har förstått det (jag har ingen medicinsk utbildning men jag springer en hel del) är det en inflammation i senan eller bindväven som går under foten och fotvalvet. Det kallas också vanligtvis hälsporre men om jag har förstått det rätt, se återigen disclaimern ovan så är det en hälsporre först när det har bildats en utväxt på hälbenet.
En av åtgärderna som jag blivit ordinerad av min läkare för att bli bra i foten är stötvågsbehandling och idag var det dags för det första behandlingstillfället.
Det började med att vi tittade på foten med en ultraljudskamera. På samma sätt som man gör när man väntar barn.
Sjukgymnasten kunde då konstatera att jag inte hade någon utväxt på benet (hälsporre) men han kunde se att Plantar Fascian var tjockare än normalt, vilket alltså visar att läkaren hade gjort en korrekt bedömning. För att jämföra mätte vi Plantar Fascian på båda fötterna. På min vänstra, friska fot var den 0,36 cm tjock medan den på min högra, skadade fot var den 0,55 cm. Det vill säga ca 2 mm tjockare.
För själva stötvågsbehandlingen hade sjukgymnasten en maskin med en ”pistol” som innehåller någon slags kula som slår fram och tillbaka. Denna kula genererar i sin tur en stötvåg som, när man håller pistolen mot foten fortplantas in i foten och masserar Plantar Fascian. Ett behandlingstillfälle innebär i mitt fall 3000 slag och han började lugnt med 1 MHz för att ganska snart gå upp till 1,5 MHz. Maskinen klarar 4 MHz. Den hade även en inställning för trycket i kulan men vad den hade för värde minns jag inte. Jag kanske får återkomma och uppdatera inlägget efter nästa behandlingstillfälle.
Inför behandlingen hade läkaren förvarnat om att det kunde upplevas som ”obehagligt”. Jag tyckte att det gick helt OK, visst kändes det när han vred upp effekten något men efter att ha sprungit ett par lopp med skadan så var det inte farligt.
Jag hade hoppats att jag skulle få grönt ljus att börja springa lite smått igen nu när behandlingen är inledd och min anti-inflammatoriska kur börjar få effekt på foten. Det tyckte INTE sjukgymnasten – ”Du kan väl vänta tills vi har gjort två-tre behandlingar så att vi ser att det har effekt”.
Surt men nu har jag haft två hela veckor med löpvila och då är det väl lika bra att ge behandlingen en ärlig chans.
Jag ska försöka ha disciplin att skriva bloggposter om min behandling. Dels för att jag själv ska komma ihåg och dels om någon skulle vara drabbad och kanske kan få lite hjälp på vägen.
Om du vill veta hur det går med behandlingen kan du följa Joggingskor.nu på Facebook, Twitter eller Instagram för att få uppdateringar om nya inlägg.
