London Marathon. Även om det var första gången jag springer loppet så är det ett av de lopp som ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Dels har jag varit en del i London och även sprungit på målrakan The Mall framför Buckingam Palace. Dels har jag sett det flera gånger på TV och drömt om att springa längs Themsen på The Embankment och svänga in vid Big Ben mot målområdet.

I år var det alltså dags att springa loppet. Efter att ha gjort flera utomlandsresor till marathonlopp själv, hade jag nu dessutom med mig familjen på en långhelg. Det gör att jag kan slappna av mer och njuta av hela resan.

När vi landade i London på fredagen slogs vi av värmen. Den varmaste aprildagen i London på 70 år! Lördagen och söndagen (när loppet gick) var aningen svalare men bör lätt kvala in på topp 10 på listan över varma aprildagar. På söndagen var det 24 grader och klarblå himmel, det varmaste i loppets historia. Det var ingen risk att behöva frysa innan starten i alla fall.

Jag reste med SRRC/PWT Travel som skötte arrangemanget väldigt bra och hade buss som avgick från hotellet tre timmar innan start och tog oss fram till startområdet vid Greenwich Park i sydöstra delen av staden.

Så här i efterhand inser jag att jag hade lite dålig koll på banprofilen. Jag kunde i och för sig ha räknat ut det med tanke på den långa uppförsbacken som bussen åkte upp till startområdet men mellan 3 till 6 km in i loppet var det en lång och fin utförslöpa. Den skulle kanske utnyttjats bättre och rullat på mer i men i och med att jag inte hade riktig koll på att den skulle komma så höll jag igen. Jag hade innan start lagt fokus på att inte gå ut för hårt och inte springa snabbare än 4:30-fart någon gång under loppet. Planen var att hålla 4:30-4:40 så länge som möjligt.

I och med att det var så varmt så var jag extra noga med att dricka vid varje vätskekontroll och jag hade dessutom med mig en flaska Maurten som jag drack upp under den första halvtimman. Vätskekontrollerna ligger ofta i loppet men det är helt otroligt att dom delar ut PET-flaskor vid kontrollerna! Alla andra lopp har ju pappmuggar numera men inte de konservativa engelsmännen :-) Dom hade faktiskt varit lite nytänkande och testade pappmuggar på tre av vätskekontrollerna i år. Jag hoppas verkligen att den testen föll väl ut för det är vansinne att dela ut så många PET-flaskor. 40 000 löpare och 10-15 kontroller, det blir många flaskor. Det var OK när det var vattenkontroller för dom flaskorna innehöll ca 25 cl och det gick åt till att dricka ett par munnar och sedan hälla resten över huvudet men vid energistationerna fick man 60 cl flaskor med Lucozade sportdryck. Det är INGEN som dricker så mycket. Jag låg relativt långt fram i loppet, då jag slutade på plats 3000+ av 40 000, men redan när jag sprang låg det drivor av näst intill fulla flaskor med kladdig sportdryck längs vägen en bit efter kontrollerna.

Efter ca 10 km passerar man skeppet Cutty Sark som ligger upplagt på land och det är det första riktigt stora publikmålet. Här var det ett enormt tryck och jag fick en bra extrakick att springa på.

Nästa stora delmål är Tower Bridge som man springer över efter 20 km. Det var en riktigt mäktig känsla att springa runt ett gathörn och sedan se den välkända bron torna upp sig framför en.

Efter bron är det halvmaramarkering och man möter löpare som kommit en bra bit längre. Den första distansmarkeringen jag såg i den mötande filen var 35 km. Då kändes det lite tungt att veta att man har nära en och en halv mil kvar innan man är tillbaks på samma plats igen… Som tur var hade inte täten kommit dit ännu så det var väldigt inspirerande att möta och på nära håll se Eliud Kipchoge och Mo Farah med flera. Det gav ytterligare en kick.

Efter ytterligare en liten stund sprang man in under en större viadukt eller liknande och man fick några hundra meter i skugga. Det var väldigt skönt. Efter det springer man i Docklands en del och vid Canary Wharf var det ytterligare ett parti med väldigt mycket publik och bra tryck. Sedan kommer det enda ställe där jag tycker att London Marathonorganisationen misslyckats med bansträckningen, då vi till och med fick springa ned på en avstängd trafikled och vända runt några konor. Den extrasvängen för att få ihop rätt distans tycker jag att dom borde kunna hitta någon stans inne i centrum där det finns lite mer publik.

Någon gång runt halvmaran så började jag märka att jag sprang om fler och fler löpare. Vissa såg riktigt slitna ut och jag hade nästan lite svårt att förstå hur dom ens hade kommit så långt, så snabbt. Jag kände egentligen ingen gång under loppet att jag hade någon riktig svacka utan jag kunde springa på väldigt avslappnat och fokuserat men samtidigt njuta av publiken och musiken längs banan. Visserligen märkte jag att farten sjönk något sista milen jag hade väldigt kul under loppet.

När målet började närma sig insåg jag att det började bli lite tight. Tight med plats på banan, då det var mycket publik samtidigt som fler och fler deltagare gick så jag fick kryssa mig en del igenom för att komma fram. Tight med tid att klara en BQ (3:25) så efter att jag svängt vid Big Ben, som tyvärr var helt inklädd i byggställningar, fick jag försöka sträcka ut benen ordentligt. De sista 195 meterna i ett marathonlopp är alltid långa och det var inget undantag i London. Så istället för att riktigt njuta av upploppet och ta in stämningen, tog jag i och lyckades klämma mig in på 3:24:58.

Inte mitt snabbaste lopp men den goa känslan i att springa ett helt marathon avslappnat är svårslagen.

Jag tar med mig en skön känsla av löparglädje mot nya utmaningar.

Min utrustning på loppet:

• Adidas Adios Boost – Fortfarande en av de bästa marathonskorna
• Feetures! Elite Ultra Light Quarter med Body Glide Foot Glide – glöm att du får blåsor
• Compressport Calf R2
• Salming Run Race shorts
• Salming Race Singlet

Följ Joggingskor.nu på Facebook, YouTube eller Instagram för att få uppdateringar om nya inlägg och tester.